PonnyBrudarna

Den 10 maj 1990 kom ett litet ljusbrunblackt fjordhästföl till världen. Då visste den inte vad den skulle få vara med om i framtiden. Om den hade vetat det, så kanske den skulle ha gett upp, eller levt vidare för att längta tjugo år fram i tiden.

Men vi hoppar direkt till när fölet – som blivit en vuxen häst, ett sto som heter Thorana bodde hos en gubbe med sin kompis Flisan (också fjordhäst). Det var vinter och kallt, och de hade fått stå inne länge. Men idag skulle hästarna få gå ut. De var såklart upphetsade och började springa. Det var halt och snö och Flisan halkade på isen och bröt benet. Gubben bestämde sig för att ingripa och skickade Flisan till slakt. Han övervägde att skicka dit Thorana också, men eftersom att hon var frisk och kry fick hon bli kvar. Efter det började den jobbigaste delen av Thoranas liv. Ensamheten. Från att ha varit en glad, pigg och alert häst förändrades hon till en lite nervös och en aning vanvårdad häst med hes ”röst”. Hon sprang runt i hagen och gnäggade ensamt. Hon blev också tjockare och sakta men säkert försvann livsgnistan ur hennes ögon. Hennes pannlugg växte aldrig, så den var ungefär fem cm lång för att den hade blivit skadad av kätting grimman hon hade på sig. På nos- ryggen hade hon två avskavda märken efter grimman.

Men hon visste inte att snart skulle hon bli bättre.

Denna sommaren var jag riktigt ledsen för att min "sköthäst" som jag red, en svart shettis på 68 cm som hette Teddy (död :´´( ) inte kunde följa med, för att han skulle fått fång och jag var lite förstor för honom.

Som jag skrivit såg jag henne först på ett bete. Jag bor på landet i Skåne, så här är man ca max 2 personer om ett bete. Just den här hagen var enorm. Min mamma rider också och hästen vi red på då var Mister X. Jag hade ridit honom dit. Mammas kompis hade följt med med hennes stora häst.

När vi kom runt svängen på dn lilla backen hörde vi en mörk, hes och mullrande gnäggning. Vi kollade mot hagen, och där gick en liten, tjock, skitig, smutsig kraftig fjording. En riktig dragar-typ. Hon blev tydligen upppiggad av att se två hästar komma gående på vägen. Hon sprang längst staketet med börjd nacke och fortsatte att gnägga.

När vi senare pratat med han som hade betet och tydligen ägde fjordingen, som var ca 79 år så släppte vi ut hästarna i den stora hagen. Fjordingen såg så lycklig ut över att äntligen ha fått kompisar.

 

Efter några dagar fick jag börja rida henne. Hon är ju en fjording, en ras jag aldrig har haft något emot, men aldrig träffat.

Hon hade ju inte gått på flera år, så vi började så lugnt med mamma och Mister x. Jag visste det inte då, men jag skulle få lägga ner mycket tid på den där hästen.

Första gången jag tog in henne i det gamla ko- stallet hade hon på sig en kättning - en grimma som jag senare bytte ut. Varje gång jag drog med ryktborsten över hennes kropp såg hon ut att njuta. Hon hade bott här ensam hela vintern utan sällskap med en gammal gubbe som inte hade orkat ta hand om henne.

 

När jag hade sadlat och satt upp (när vi tränsat och sadlat och hittat en passande sadel- gjord) så gungade vi iväg. Hon var cool- lugn och gungade som ett gamalt skepp.

Hon hade ingen kondis, men det blev det enklaste problemet. Jag menar, vilket är värst, en häst som har dålig kondis eller en 18- årig unghäst?

För det var precis var Thorana var. En 18- årig unghäst.

Hon var rädd för ALLTING vi såg och sprang omkring och tramsade.

 

När hon hade bättre kondision så kunde hon ändon inte galopera och hatade att gå i padock, kunde inga dressyr- rörelser. Men jag var helt fast. Jag älskade redan Thorana och hon var alltid så snäll och gosig och mjuk, men på ett försiktigt sätt. Det där med padock gjode mig inte så mycket, jag är ingen jätte dressyr fantast. Men efter hårt arbete och många tårar från min sida kunde man om man hade tur få några klumpiga galoppsprång från den gula hästen.

Vid den här tiden hade hon fått ordentliga skor, klippt man och hon såg lite gladre ut.

Thorana i stallgången vid betet 2008

Men vad skulle hända till vintern? Aldrig att jag lämnade henne här! Aldrig, då skulle hon nog sörja ihjäl sig. Men efter ett tag kom svaret. Han som ägde Thorana (jag vill inte vara taskig mot honom, han är jätte snäll, men han är lite för gammal för att sköta en häst...) gav henne till mig. Jag var överlycklig.

 

Thorana och jag i skogen bredvid betet 2008.

 

Men när Thorana kom hem till oss så fick hon gå med Mister X. Thorana är en sådan häst som vill vara kompis med andra och gör aldrig en fluga förnärd. Men Mister x var inte snäll mot henne, utan bet henne och sprakades. Efter vintern var hon mager, men vi kom inte fram till varför. TIllsist såg vi det i hagen när Mister x ätit upp sitt hö gick han till Thorana och jagade iväg henne och åt upp hennes hö. Tillsist fick hon gå i lilla hagen och jag fick släppa ihop dem när jag skulle åka med bussen.

 

Tiden läker aldrig alla sår, det ända som finns kvar sen hon gick och hade det dåligt är de avskavda märkena på hennes nosrygg. Men det är inte samma häst som går i hagen bredvid mitt hus nu, som gick hos gubben (vill ej nämna hans namn) för två års sedan. Det enda som visar hennes gamla iv är märkena på nosryggen.

 

Denna har jag skrivit på www.zoonen.com innan, men jag har ändrat lite och jag lade till början och slutet. Detta är den sanna historien om min lilla pålle <3<3